Flytta hem, köpa hus & bil

Om någon undrar över den något modesta bloggbakgrunden, så är förklaringen att de där fåglarna uppe till höger har jag bestämt mig för att tolka som flyttfåglar. Därför passade den bra just nu. :)

Nu kommer också första inlägget om själva hemflytten, inte bara tankar och reflektioner kring den, utan vad som verkligen hänt.

I torsdags för 1,5 vecka sedan var det dags. Det var en vemodig och lite jobbig dag tyckte jag, men ingen grät utan efter ett antal dagar på lägenhetshotell, kändes det ganska skönt att ge sig iväg till flygplatsen. Vi bodde ganska nära Heathrow och R hade förhandsbokat parkering, så allt gick smidigt. Vi var uppe vid sex, men det var ändå inte blodigt tidigt. R hann med ett dopp i poolen tillsammans med M och J, medan jag började packa ihop och rensa ut det fulla kylskåpet där en hel del rester från frysen i huset stod.

TROTS stor flygvana och många förmaningar, lyckades M ändå packa med en bodyspray i handbagaget som scannern upptäckte. Naturligtvis var det hennes favorit och hon blev lätt förtvivlad. Det ordnade sig dock genom att R med snabba steg gick tillbaka och checkade in hennes handbagage. Vi hade hyfsat med tid, men det äts snabbt upp av lite små "förseningar" här och där. Efter ett antal lågprisflygningar var barnens glädje stor när vi denna gång skulle kunna gå in i "loungen". Med extra incheckningar och lite förseningar från hotellet, så blev det dock inte mycket tid där. Barnen lyckades dock trycka i sig en del chips, J surfade snabbt på någon dator, jag drack te och vi började komma i "mood" för hemresan.

Flygresan gick bra. Vi hade kul åt J's björn Felix som stigit i intresse senaste veckorna, kanske lite tryggt vid flyttningen? Felix tog sig förbi passkontrollanten och när ambitiösa mamman "tvingade" J att göra extra svenska på flyget fick storasyster och pappa ha Felix på axlarna för att han skulle kunna titta på Tom & Jerry som visades under resan :) .

Vi landade med en rejäl duns, men kom hela ner på jorden. Fick ut alla väskor och klämde in både dem och oss i en taxi som körde oss till farmor och farfar. Återseendets glädje var STOR, även om det var tråkigt att farmor inte kände sig helt frisk denna dag. De hade förberett lunch som vi åt rätt snabbt, för R och jag skulle snarast möjligt vidare till banken för att slutföra köpet av HUSET. Barnen stannade med glädje kvar där de var, för småkusinerna skulle hämtas på skola och dagis och de hade längtat efter att träffa dem.Vi fick som tur var låna farfars bil så vi kunde ta oss runt snabbt.

Parentes. Här kommer nu ett "fortsättning följer"- inspel. Av NÅGON anledning tar jag fram mitt körkort innan vi beger oss till banken och KOLLAR när det går ut och UPPTÄCKER att det gick ut för ett par månader sedan. R's LIKASÅ.... Lätt panik, men som sagt, jag väljer att återgå till detta i ett framtida inlägg.

INNAN vi kunde åka till banken där vi skulle träffa mäklare, bankman och hussäljare, var vi tvungna att ta oss till en annan bank för ett ärende. VISSA banker har aldrig långa köer, andra har ALLTID långa köer.... det slår aldrig fel. Jag är helt säker på att det finns en enkel förklaring till detta och jag har min egen teori. Vi var redan sena och med 20 nummer före i kön blev jag tokstressad. Vi ringde och sköt upp mötestiden på nästa bank. ALLA som går in på ett bankkontor idag har JOBBIGA ärenden. Det är liksom hela poängen med att gå dit, för annars sköter man allt hemifrån eller på annat sätt. Alltså tar varje kund EVIGHETER. Dessutom var det nog fikatid för bankdamerna försvann med jämna mellanrum och tog med sig en kopp. Det låter helt knäppt och jag FÖRSTÅR att det inte alltid kan fungera så, men SJÄLV hade jag aldrig kunnat gå på fika när så många kunder väntar. Kunden framför allt liksom. Sådan är jag, men jag unnar alla fikarast och inser att om de inte tog rast utan jobbade undan fortare skulle de kanske snart vara en mindre i personalstyrkan, så jag HAR respekt för att de tar en paus! Jag har själv sommarjobbat flera år på bank, så jag vet vad jobbet innebär.

Nåväl, till slut var vi klara på köbanken och tog oss till andra banken. Där uppstod problemet "parkeringspengar"! MYCKET mynt låg i min plånbok sedan alla skrammelmynt hamnat där på slutet i England, men de var såklart inte svenska. Efter lite grävande hittade jag i alla fall en svensk tia respektive en femkrona. Den senare åkte ner i automaten och vi flög in på banken där mäklare och bankman väntade. Vi rusade igenom ett antal papper och skrev under samt fattade lite beslut. Snart kom hussäljaren och vi satte oss i ett konferensrum för att skriva under huskontrakt och ytterligare en del papper. (Många papper blir det...) Jag var nog rätt uppe i varv, för mäklaren tyckte att jag var lite snabb med sista underskriften som var huset och det skulle vara lite högtidligt :) . Jag frågade då om hon hade champagne med, men det hade hon inte. Vi fick husnycklar och en pratstund med säljaren som är väldigt trevlig. Han berättade att hans dotter gått IB och var väldigt nöjd, vilket var riktigt kul att höra eftersom det är den gymnasieutbildning och samma skola som L valt.

Efter ett par ytterligare avstämningar med vår bankman, satte vi full fart till den bilfirma där R tittat på en bil åt oss en dryg vecka tidigare. Vi hade bestämt oss för ännu en Volvo kombi, till barnens (speciellt J's) måttliga glädje, men ännu en gång hade vi utvärderat flera alternativ och kommit fram till att det ÄR en bra bil för OSS. Själv tycker jag också att det är tillräckligt mycket NYTT i vårt liv så att få en bil som är bekant (och märkligt nog även en diskmaskin som är identisk med den i Englandshuset, fast den är i huset och inte i bilen), är just nu bara en fördel. R hade inte hunnit provköra bilen, så jag propsade på att vi skulle göra det, så det blev en kort repa ut på motorvägen och sedan skrev vi kontrakt på den. Bilhandlaren var en trevligt, superfit norrlänning. Rolig. Bilen är i bra skick men har ett jack i förarsätet och jag frågade vad man kunde göra åt det, varpå han skrattade och sa "men ÄR det så farligt med det där märket då?". Kanske inte. Vi får se. Kanske hade bilen ett bra pris p g a det och då får det vara värt det.

Med hus och bil i bagaget körde vi i ilfart tillbaka till farmor och farfar där maten var redo. Endast kusinernas föräldrar saknades. Snart var de också där och farfar öppnade bubbel och vi skålade. För att vi var tillsammans och för att vi var hemma. Fantastiskt! Vi satte oss till bords för att äta jättegod smörgåstårta. Barnen NJÖT av köttbullar och pasta. Felix köttbullar! Endast det bästa... :) En fin familj är GULD värd och det var så härligt att sitta där tillsammans alla igen och veta att detta kan vi se fram emot mycket oftare framöver. Efter maten fick vi plommonpaj. ALLTID en paj hos farmor och farfar. Barnen skojar och säger att när man kommer dit får man paj till förrätt, paj till huvudrätt och paj till efterrätt. Ha ha ha ha. Vi vuxna älskar paj.

Hela familjen samlad. Farmor & farfar, farbror & faster, småkusiner och vi :) !

I bilköpet ingick ett par veckors försäkring, men huset behövde försäkras omgående, så R ringde runt och pratade med några försäkringsbolag och såg till att denna viktiga detalj var under kontroll innan vi nästa dag skulle sätta in alla våra saker i huset.

Hur trevligt det än var med släkten kunde det dock inte hjälpas att det kliade i oss att få komma över till huset för att se hur det såg ut. Jag var SÅ nyfiken på vad tjejerna skulle tycka eftersom de aldrig varit där förut. Dessutom var vi tvungna att se att det var ok innan flyttbilen skulle komma dagen därpå och det behövde vi göra medan det var någorlunda dagsljus för att vi skulle kunna se att städningen t ex var ok. Så efter maten gav vi oss iväg.

Vi "sjöng in" nya huset, en knäpp tradition vi har sedan vi flyttade till vårt första hus sedan vi fått barn :) . Vi gick husesyn och tjejerna var glada över det de såg. Vi hade nog sänkt förväntningarna genom att tala om att det är mycket som behöver fixas i huset. Konstaterade att vi blev svarta om fötterna bara av att gå husesyn, vilket i England skulle bedömts som klart OSTÄDAT. Vi bestämde oss dock för att ha överseende med detta med tanke på att flyttgubbarna nästa dag skulle gå in och ut ur huset med skor.

Mindre roligt var att upptäcka djungeln på utsidan. Trädgården är TOTALT vildvuxen. Häcken växer över alla gränser och det växer mellan stenplattorna på alla gångar. Med tanke på att vi lämnat fyra trädgårdar senaste åren och trott att man ska lämna den i ok skick, om än inte i stil med den prakt mina svärföräldrar ståtar med, så var det väldigt tråkigt att se. När vi sålde vårt hus anlitade vi en trädgårdsmästare som gick över trädgården och han åstadkom det mirakel vi själva aldrig skulle kunnat göra. När vi sålde vårt första hus var varenda land rensat. Vi har varken tid eller ork att ta hand om allt detta och efter att ha lämnat ett TOTALINSPEKTERAT hus i England ville vi inte själva behöva göra samma jobb för huset här.

R ringde mäklaren och tog reda på vad som egentligen gäller för trädgårdar då man flyttar. Regeln är att trädgården vid överlämnandet skall vara i samma skick som vid husvisningen eller bättre. Med tanke på att vi tittade på huset innan sommaren och inget gjorts åt land och häck sedan dess, så tyckte vi att det var ett solklart fall. Då R ringt säljaren var de överens om att vi skulle hitta en trädgårdsmästare som kunde jobba här en dag och säljaren betalar. Bra lösning. Skönt att ha med ansvarsfulla personer att göra. Vi har kontaktat mannen som gjorde trädgården i förra huset då vi sålde det och han kommer en dag denna vecka.

Själv blev jag nästan överväldigad av husets storlek. Jag mindes inte att det var så stort. Det kändes lite oroande faktiskt. Nu med några dagar i huset, har jag insett att hela skillnaden var möblerna. Då de kom in tillsammans med alla andra saker, så fylldes huset och kändes mer som jag mindes det. Puh.

Det började skymma och vi begav oss tillbaka till farmor och farfar där vi skulle sova första natten. Vi bäddade till alla och småpratade. Alla var trötta. Det var en synnerligen händelserik dag och alla somnade glada och nöjda.

Astrid, jag var OCKSÅ och sa hej till Kim :) ! Vi kom strax efter dig och hon berättade att du varit där, så sedan letade vi efter dig, tyvärr utan framgång. Kanske var du inte ens kvar. Det var jättekul att träffa henne och köpa lite böcker.
Det är HELT ok att ta en paus från bloggandet ibland! Det är lätt att det blir ytterligare stress bland all annan man redan har. Vi måste absolut ses snart! Kram.

The not-yet-desperate housewife, ja eller hur, SÅ mycket att packa upp!! Och då kan jag garantera dig att hur mycket ni än har, så har vi dubbelt så mycket. STÖN. Kul att ha våra bloggar att kunna gå tillbaka och läsa i!

Catharina, ja jag vet inte om det är intressant för alla, men jag tycker själv ibland att det är så kul att sätta lite helt knäppa reflektioner på pränt, sådant som verkligen bara försvinner ut i evigheten annars. Förstår att det är en omställning för er att flytta till stan också. Det är ju inte bara flytten utan också slutet på de lata dagarna. Så KUL för Hugo med målet :) !! Förstår att han blev både glad och överraskad! Tjejhelg är aldrig fel. Tror jag behöver en istället för att brottas med flyttkartongerna :) .

Britt, vad gullig du är som läser. Du kommer nu att genomskåda om det jag skriver är sant eller friserat ;) . Det är underbart att vi kan ses OFTA nu och det var så kul att du kunde följa med och träffa Kim. Dessutom fick vi en toppenavslutning på dagen på kvällen...

Karin, men du vet ju på vilken GATA vi bor :) . Nåväl, färg. Finns det NÅGON bil som har en lätt identifierbar färg idag? Kollar man färgbeskrivningarna på bilarna i en Volvo-katalog heter de sådant som seashell beige, twilight brons, biarritz blå, caper grön osv, vad ÄR det för färger? Ibland är det nästan omöjligt att se skillnad på tre varianter av "beige" :) . Så nu när vi köpt en ny kan jag knappt beskriva dess färg, tror den är "mörk brons" kanske... (den är inte hemma så jag kan titta efter ordentligt :) ).

Så nu vet ni hur vår första dag i Sverige var :) .

Kram Ingrid