LCI

Skolstart var dock inte nog för att hålla mig sysselsatt den där torsdagen. Samtidigt startades nämligen något väldigt speciellt upp i Helsingborg. LCI, som betyder Ladies Circle International, skulle ha sin årliga världskonferens där under helgen. Jag har varit en aktiv LC-tjej i många år, såväl i Sverige som Danmark. I England var det lite sämre med det. Att ett LCI är förlagt till Sverige händer inte särskilt ofta (senast 1995) och att det sker i SKÅNE.........., vad jag kunnat se så har det ALDRIG hänt förut. Historiskt alltså, i allra högsta grad. Trots mitt stora LC-engagemang har jag aldrig varit med på ett LCI och jag kände att detta var en chans jag inte kunde missa. Jag vågade dock inte anmäla mig innan vi var på plats och jag visste att allt med flytten gått bra. Några dagar efter inflyttningen tog jag därför en chansning och skrev till Camilla som var ansvarig för hela konferensen och som jag känner sedan många år, för att fråga om det fanns NÅGON del av evenemanget jag kunde vara med på med min synnerligen korta framförhållningen.

LC's motto är "Friendship and Service" och det visade Camilla verkligen prov på. Hon svarade direkt att jag var välkommen till invigningen, att jag kunde se paraden samt att förhandlingarna var öppna för alla. Däremot kunde hon inte ordna "pass" till mig för måltider, middagar och fester. SÅKLART inte! Jag förväntade mig inte att hon som var så fullbokad skulle göra några extraarrangemang för mig utan blev bara jätteglad att hon svarade mig.

Med råg i ryggen skrev jag sedan i natten (det var den natten då R varit iväg och "köpt" tillfälliga gigabytes till mig ;) ), till min gamla LC-klubb och berättade att jag var tillbaka i landet och ser fram emot att träffa dem snart igen. Frågade samtidigt om de hade planer på att åka upp till LCI-invigningen och se paraden. TYVÄRR skulle ingen av dem det. SÅ tokiga de är som inte tog chansen att få en liten smula av häftiga LCI, när det var SÅ nära. De insåg nog försent att det var en dum prioritering, istället hade de på torsdagen höstens första möte och styrde då kosan till Malmöfestivalen... ja ja tjejer ;) .

MEN några gamla hängivna godingar hörde mitt anrop och två f d eLCor sa att de skulle dit och erbjöd mig att åka med dem. Jättesnällt och VÄLDIGT kul! R var på jobbkonferens och skulle komma hem sent. L skulle träffa sin kompis Emilia och tillsammans skulle de till Malmöfestivalen bl a för att se Timbuktu. De tog tåget dit tillsammans. Malin lovade att hålla ställningarna hemma med Johan och se till att han kom i säng när han skulle. SUPERSNÄLLT!

Klockan 16 kom Anette och Annika och hämtade mig. Jag hade inte sett någon av dem på många år, så det var perfekt att vi hade lite tid för uppdateringar i bilen. Annika var chaufför och körde oss säkert, hon är uppvuxen i Helsingborg, vilket underlättade ännu mer eftersom hon därmed hade järnkoll på var vi skulle.

Första stopp var Mariakyrkan. Så fort vi kom dit fick jag syn på massor av bekanta ansikten. Kramar och glada tillrop avlöste varandra. Jag var verkligen jätteglad att jag prioriterat att göra detta MITT i det totala flyttkaoset, för det var verkligen "once in a lifetime". Även om jag inte själv varit med på ett LCI tidigare, så vet jag ganska väl hur det går till. Första dagen på invigningen är det folkdräkt som gäller. MEN med ganska flexibla ramar. De kan vara mer eller mindre traditionella. Det är en FANTASTISK syn med alla dessa olika kläder, speciellt när de inom länderna koordinerat sig och alla tjejerna matchar varandra.

Vi fick bra platser i kyrkan och den var PROPPFULL! När kantorn började spela Mamma Mia på kyrkorgeln och alla ställde sig upp och spontansjöng samt viftade med flaggor och annat, reste sig håren på mina armar. MÄKTIGT är ett understatement!

Prästen, en före detta eLCa, höll invigningstal. Camilla, konferensansvarig hälsade välkomna och berättade om nödutgångar och rökning (alla deltagare lärde sig under dagarna att det är mycket lagar i Sverige, fast jag vet ju att det är ännu värre i England ;) ). LCI presidenten, en URHÄRLIG tjej från Israel, pratade och tackade lite folk. Sedan kom ett gäng killar och sjöng acappella vilket med akustiken i kyrkan var überfint.

Snart vällde alla ur kyrkan, jag hjälpte till med lite banderoller, en från varje land fick en landsskylt och de radade upp sig som vid en OS-invigning för parad genom Helsingborg. På tal om OS, sa Camilla i sitt tal att hon tittat på OS på TV och funderat på "varför man behöver åka till OS, när man kan uppleva det HÄR!". "Varför välja?", tänkte jag ;)) .

Mina resekompisar och jag var inte klädda i snygga folkdräkter, varken moderna eller klassiska, så vi gick inte med i tåget. Istället gensköt vi dem på ett antal ställen och tittade, vinkade och fotograferade. Massor av allmänhet tittade och log och undrade vad det var för ett spektakel som kommit till byn. Vi fick den finfina uppgiften att sprida lite allmänkunskap om LC och världskonferensen som kommit till staden. Det tyckte alla var intressant.

Enligt mig var de afrikanska tjejerna i sina färgglada kläder samt finskorna (inte fin-skorna, utan finsk-orna) i sina Marimekko-kläder finast. Jag letade i det stora gänget med danska eLCor, men såg ingen jag kände. Jag hade frågat om någon av dem i min klubb där skulle dit, men det skulle de inte, däremot var där en del andra som jag känner igen lite grand.

NU kom kvällens överraskning (jag hade fått veta den i bilen). Jag var redo att åka hem till M och J, skulle dessutom hämta L i Malmö senare på kvällen, men NIX. Mitt resesällskap hade planerat att gå ut och äta, för att prata och umgås (de är vänner sedan länge). Jag borde tagit reda på det från början. Det var en superbra idé, men den passade inte riktigt in i mitt tidsschema, men jag fick träning i att "go with the flow". Vi gick längs vattnet, förbi fina Bo99 (jag mindes hur vi var på den bomässan med M några veckor gammal (så typiskt oss!) och L 2,5 år som i en kö undrade varför flintskallige mannen framför oss inte hade något hår :)) ). Annika rekommenderade en bra restaurang som serverade en UNDERBAR fisksoppa. Det blev en riktigt trevlig kväll och pratstund.

Hemma kl 22.30. M dödstrött väntande. J sov, men tittade upp då jag kom. Jag stressad till Malmö, men M ville INTE vara kvar själv hemma längre. Anette hade sin familj vid Timbuktu och ville ansluta med dem. Alltså åkte Anette, M och jag i vår bil till Malmö. Det kändes inte 100 att lämna J, speciellt inte efter att han tittat upp då jag kom, men som tur var sov han hela tiden. L väntade på stationen, kall och blöt (det hade regnat och hon kom direkt från skolan så hon hade ingen jacka). Anette fick inte kontakt med sin familj. L sa att det var ingen mobiltelefonkontakt vid scenen. Vi ringde R som sagt att han skulle komma hem vid midnatt och frågade om han ville åka med "23-taxin" och det ville han gärna, så vi plockade honom också (som tur var hade vi Anette med som guide där vägarna i Malmö ändrats sedan jag körde där sist). Det blev full bil hem :) . Anette "råkar" bo på samma ställe som dit vi flyttat och det är SÅ kul!

Nästa dag var fredag. LCI skulle fortsätta i flera dagar. Denna dag var den seriösa delen och den sista chansen att delta för en eftersläntare som jag. Det var förhandlingar. Jag var TRÖTT, men bestämde mig ändå för att åka dit. Ensam denna gång, andra människor ARBETAR ju :) ! Under förhandlingarna är det HATT som gäller (eller mer brett: huvudbonad), mer eller mindre seriösa och tävling är det dessutom, fast det tar nog inte så många så seriöst. Jag hittade min Ascot-hatt ;) och körde iväg, något sen eftersom vi hade en glasmästare på besök tidigt på morgonen och sedan skulle jag droppa R på jobbet. Smög in i konserthusets fina lokal och satte mig längst bak.

Oj oj oj, så pampigt när de spelade nationalsången för Sverige och Israel. Vi är ju inte vana vid den sortens traditioner. På konferensen var en danska med som var LCI-president för många år sedan (hon fick också äran att i år vara hattdomare) och därför spelades även den danska nationalsången och danskorna sjöng för FULL hals.

Massor av saker avhandlades under förhandlingarna. LCI presidenten berättade om saker de gjort under året och ett antal välgörenhetsprojekt är SÅ stora och imponerande. Fantastiskt. Botswana är nu ett nytt LC-land och tjejerna därifrån var uppe på scen och fick stående ovationer. Två nya tjejer som kandiderade till LCI presidentsposten presenterade sig, en från Belgien och en från Sydafrika.

Återigen var jag SÅÅÅÅ glad att jag åkt dit, men den första veckan i Sverige började ta ut sin rätt. Flytt, anställningsintervju, inskrivning, skolstart, födelsedagsfirande, gäster, flyttkartonger, värmepumpar etc etc. Huvudvärken växte i takt med timmarna som gick. Vid fika gick jag iväg och köpte mig en drickyoghurt. Pratade inte med så många denna dag, dels för att det inte gavs tillfälle, men också för att jag inte var på topp. Mötet skulle avslutas kl 14 då de skulle äta lunch. Strax före 13 gav jag upp. Körde hemåt och mådde riktigt dåligt. Hämtade R som fick köra hem medan jag halvsov i bilen. Hemma gick jag rätt i säng och överraskande nog somnade jag på studs.

J kom hem från skolan glad som en lärka, men undrade om han skulle få gå på fritids eller ej. De andra barnen går dit och han längtade! Vi visste att det var kö och hade inte fått besked på att han kommit in. Det skulle dock finnas någon sorts fritidsklubb som var gratis och dit alla var välkomna. Skillnaden mot vanliga fritids är att de inte håller lika noggrann uppsikt över barnen. R och J gick dit för att kolla läget. Det var jättefint och personalen väldigt trevlig. J kände sig lite "lost", MEN valde, starkt nog, att stanna kvar en stund när R gick hem. LYCKOKAST! Han hade hittat någon att leka med efter en stund. De hade kört sparkcykel och massa annat. Han kom hem två timmar senare GENOMSVETT och ÖVERLYCKLIGT deklarerandes att han INTE ville att det skulle vara helg, för han ville tillbaka så fort som möjligt! Sedan dess har han varit där efter skolan varje dag och han ÄLSKAR det. Han är superbra på att hålla tiden, så han kommer alltid hem den tid vi bestämt (helst så sent som möjligt) och varje gång är han svettig av att ha spelat badminton, sparkcyklat eller något annat. Igår hade han visst klättrat i en lyktstolpe och en lärare var imponerad! Väldig kontrast för oss, jag hade väntat mig en rejäl tillsägelse... Mycket mycket energi har vår son i alla fall!

Malin hade också en bra dag. Hade träffat flera lärare och gillade alla. Spanskläraren var den bästa lärare hon har haft NÅGONSIN!! Igår sa hon att NO-läraren var hennes bästa lärare. L och jag kontrade då med något om spanskläraren, varpå M sa att hon ändrat sig lite och jag diplomatiskt sa att det visade ju bara hur bra NO-läraren är :) !!

När jag vaknade var  huvudvärken borta och alla samlades till middag och efter det hade vi vårt första FREDAGSMYS i nya huset! En vecka hade avklarats med bravur! En helg framför oss innan R skulle tillbaka till England.

Jag är SÅ glad över att jag kom iväg till LCI-konferensen även om det hade sitt pris. Nu är jag mycket inspirerad att åka igen nästa år och skulle vilja ta med hela familjen. Då är konferensen i AFRIKA, det vore väl något ;) ?!

Catharina, jättekul att höra hur det är på andra skolor! Vad är det som gör att så många 6:or bytt skola? Jag håller med om att det är bra så länge 6:orna får vara kvar på "mellanstadiet"! Jag är stort fan av montessori, men det måste vara svårt om klasserna blir så små. Varför väljer inte fler det?

IDAG gick det att ladda in lite bilder här. Kors i taket! Om ni vill, kan ni rulla ner och se några få som jag lagt in. Det kommer mer efter hand och framför allt när det går lite fortare...

Kram alla, Ingrid